Kategoriarkiv: reflektion

För bra

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

goody

Du kör genom en grön våg och plötsligt är du redan halvvägs. Du kommer i tid till det populära kaféet och det finns ett fönsterbord ledigt. Kaffet är precis lagom varmt och känns som silke, men med lite bett. Du går in i butiken och hittar ett par skor som faktiskt passar. Du lämnar in din uppsats med två dagars marginal och har plötsligt tid över, som du kan njuta av. Du betalar hyran och det blir pengar över. En god vän hör av sig efter lång tystnad, ni kommer skrattande överens om att gå på öl. Ditt favoritlag vänder en lång förlustsvit genom att klå ärkerivalen i ett hett och spännande derby.

Där någonstans smyger tanken in. Nu har du det för bra. Något kommer att hända snart. Balansen i universum kräver det. Du ska inte tro att du är något, att du har rätt till lyckan, att den består.

Du börjar se dig oroligt över axeln, undrar när den skall komma.

Olyckan.

Det som du tjänat ihop till genom den senaste tidens framgångar.

Varför är det så?

Klarar vi inte av att vara lyckliga? Visst kommer väl denna undergångskänsla inifrån oss själva? Eller finns det en naturlag som upprätthåller ”balans”? Jag vill ju inte tro det.

När jag gick i andra klass hade jag en allvarlig diskussion med min klasslärare. Hon menade att lycka kan vara ett permanent tillstånd. Jag hävdade att livet behöver dalar för att kunna ha toppar. Enligt mitt då åttaåriga jag vore en rak livslinje lika med döden.

Visste jag vad jag talade om? Var det olyckan jag manade fram?

Idag tror jag inte på konstant lycka, det låter jobbigt. Men jag vill inte tro att vi måste lida en himla massa, att det är vår ödesbestämda lott. Jag är betydligt osäkrare på det här än då, när jag förklarade för min lärare hur det hela ligger till. Hon förstod mig aldrig.

Förstår du?

Johanni

#Blogg100

Att ta det för givet

Publicerat i #Blogg 100, cykla, politik, rättvisa, reflektion av

eller

Det är lite svårt att veta vad man ska tro. De senaste dagarna har det snöat ymnigt, flera gånger om dagen. Vinden ute kommer direkt från Nordpolen, så den är kall. I mitten på maj.
Vår sorglustiga regering går kräftgång och privatiserar vad de hinner, tar åt sig äran för minskande arbetslöshet, ror och hopar samtidigt kring vårdreformen och en massa annat.
Kylan till trots cyklar jag nu varje dag till jobbet. Det är fortfarande motigt, men det känns så himla bra.
Trump skandalerar igen genom att sparka FBI-chefen, som just undersökte påstådda kopplingar mellan honom, hans medarbetare, kollegor, underlydande, och Ryssland. Nu kanske han fått mäktiga fiender inom det egna partiet (inget nytt i sig).

På jobbet firar vi flera framgångar, nu senast med två sinsemellan mycket olika men båda framgångsrika webinarier. Det motiverar till att försöka mer, bli ännu bättre.

Finland segar sig fram i hockey-VM, kvällens match mot Slovenien var bitvis osannolikt pinsam. Slutresultatet 5-2 gav lite ljus i mörkret, men lejonen gör det verkligen inte lätt för sig i år. Samtidigt är det någon som glatt utropar att Lejonen i och med detta ger oss spänning för hela slanten, också i grundserien, och det är ju onekligen sant. Det går inte att ta något för givet.

Vad jag försöker säga med denna radiramsa är hur motsägelsefull vardagen är. Det är inte svart eller vitt, det är alla färger på en gång. Nynazister attackerar en demonstration i Sverige. Jag menar, VA? Le Pen förlorar i Frankrike, liksom Geert Wilders i Holland. Engelsmännen tycks inte riktigt veta vad de skall tycka om den brexit de röstat fram. Att missnöjet med EU var stort och sedan många år underblåst av massmedia vet vi. Vad som händer nu är ett drama inför öppen ridå. Den politiska pendeln fortsätter svinga, och inget är ännu förlorat bortom räddning.

Asylpolitiken, eller bristen på sådan får mig och många andra att må så dåligt, och känna oss så maktlösa. Samtidigt, alla berättelser om solidariteten, vänskapen, viljan att hjälpa. Att finnas till där.

Jag hittar nya appar att lära mig, nu senast tubebuddy, ett verktyg för att optimera youtube-videors synlighet och räckvidd. Världen går inte under, den går inte åt ett håll. Den går åt många håll samtidigt.

Kanske är det en bra sak?

Johanni

#Blogg100

Inte tillräckligt

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

vadergudar

Måndag. Ny vecka börjar. Snart är det sommar, men det skulle man inte kunna tro. Det mesta folk här talar om är vädret. När snön inte kom före jul tyckte många DET var konstigt. Nu, när det snöar långt in i maj, är det igen det stora samtalsämnet.

Visst är det fascinerande hur mycket tid vi kan lägga på att diskutera något sånt som väder? Något som är högst övergående, som inte egentligen berör oss, och som vi inte på något sätt kan påverka.

Kanske är det just därför? Du vet, lite som road rage. Det är så skönt att kunna släppa loss och ryta till när man själv är helt oskyldig, och alla andra beter sig som idioter. Eller, för att ta ett annat exempel, som när man blir kär i den där som man aldrig kan få, antingen för att hen inte är intresserad, eller redan kär i någon annan.

Kärlek är ett annat stort område som vi gärna talar om, åtminstone i populärkulturen. Det finns regler och förväntningar, klara mallar. Och något som vi mäter oss mot. I stort sett alltid för att kunna konstatera att vi inte håller måttet. Vi är inte tillräckligt kära, vi är inte tillräckligt lyckliga, vi är inte tillräckligt snygga.

Trots att jag tror många av oss vet det där verkar det ändå sitta djupt. Att jämföra sig med andra. Att komma till korta. Är det ett sätt att hantera att livet är ändligt, att vi sysselsätter oss med sånt här för att distrahera oss själva, så att vi inte tänker så mycket på döden?

Det skulle jag i så fall kunna förstå och acceptera.

Hur är det med dig?

Johanni

#Blogg100

Vi som en gång spelade

Publicerat i #Blogg 100, reflektion, Spel av

Spel

Söndag. Vilsöndag. Städsöndag. Lässöndag. Läser just ut Hannele Mikaela Taivassalos In transit, en bok som vi har i vår bokcirkel. Igår kväll hade vi cirkelträff och mycket tankar som boken väckt diskuterades.

Väldigt ofta när jag läser skönlitteratur inspireras jag till att skriva själv. Hitta beskrivningarna, scenerna, ögonblicken. #Blogg100-utmaningen är därför perfekt just vid sådana tillfällen.

Jag märker att det jag skriver påverkas av det jag läser. Jag är en sån som ofta ofrivilligt börjar imitera till exempel skånska, eller göteborgska när jag träfar någon med de dialekterna. De smittar av sig på mig helt enkelt. Med litterärt språk är det likadant, jag tar intryck, den för tillfället aktuella boken färgar av sig, lämnar avtryck.

Jag ligger i sängen, hunden har slocknat mellan min ben. Den snarkar förnöjt. Jag vågar knappt röra mig, för att inte störa dess sömn. Hon sover gulligt, och det känns ofta som en ynnest när hon somnar där, nära. Hundens lugna djupa andetag påminner om en farfarklockas tickande. Något som mäter ut tid, men samtidigt ger ro. Det ger tanken utrymme att flyga iväg. Jag ser på bokhyllan i sovrummet. Den överta hyllan är fylld av spel. Blokus, Pirater, Qube, Geni, Carcassone, Rappakalja, Menolippu, Alfapet, Alhambra, Eftersnack, Modern Art, Muuttuva labyrintti… Som vi har spelat, då barnen var mindre. Och tiden före barn, också den fylld av spelande. I mitt jobb talar jag ofta och gärna om Homo Ludens, den lekande människan. Jag tror leken är mycket viktig för oss. Både för vår utveckling och vår mentala balans.

Jag minns samtal vi haft runt spelbordet. Ofta kunde spelet fungera som en social ursäkt, en orsak att träffas, eller umgås. Jag fascinerades av spel som tonåring, kunde vara uppe nätter i ända, dricka té (lapsang) och spela Mah Jong.

Det var inte att vara onyttig, eller slösa bort tiden. Det krävde koncentration, det kunde vara intensivt, men det var samtidigt inte en fråga om liv och död, efteråt gick det att släppa och gå vidare.

Nu är det långt mellan spelpassen. Kanske för att vårt liv ser annorlunda ut, kanske för att vi inte uppfattar behovet på samma sätt. Spelen sitter där uppe på hyllan, och många fler på vinden och i allehanda skrymslen. De bidar sin tid, väntar på att vi ska ta fram dem igen. Att de ska få bra med och skapa gemenskap. De är som gamla vänner, delvis försvunna i vardagens dunkel och tidens rytm. Jag kunde skriva att deras tid är nu, att det ju bara är att ta fram dem igen, damma av dem och sätta igång. Men det skulle inte vara riktigt sant. För det är helt möjligt att det behov de då fyllde inte ser likadant ut idag. Precis som man växer ifrån en del av sina vänner är det möjligt att spelen haft sin tid. Det är i så fall sorgligt. Inte oundvikligt, naturligtvis kan jag med mina val påverka hur det går. Och det kommer jag kanske att göra också, jag menar mer att det inte bara är att plocka fram brädet på bordet och sätta igång. Det krävs lite mer än så. Eller, har jag fel? Spelar du? Med vem, och vad? Och varför? Jo jag vet, en massa frågor. Men jag är nyfiken.

Johanni

#Blogg100

Vad betyder nätet?

Publicerat i #Blogg 100, digitalisering, podcast, reflektion av

troll_webJag ställer frågan (via nätet), för jag är nyfiken. I höstas deltog jag på internetdagarna (#ind16), som hölls på waterfront i Stockholm. De flesta huvudtalare gav en mycket dyster bild av vår nätvardag. Nätet är sönder, det läcker, det missbrukas. Nätet är pantfånge hos populister och troll. Nätet som vi kände det har dött.

I nästa andetag bedyrade de flesta att de älskar att leva i denna tid. Att nätet och alla möjligheter är så fantastiskt.

Jag fick det inte att gå ihop.

Så jag ställde frågan, med tanke på att sätta ihop en podcast om det (vi gjorde några poddar i höstas, kicki och jag).

Två personer reagerade, och jag intervjuade dem.

Jag tyckte intervjuerna blev ganska bra. Vi sitter alla med samma kluvenhet, och osäkerhet inför det som händer nu.

Ingen jag har talat med menar att lösningen är att sluta vara på nätet. Det alternativet finns inte på kartan.

Det tycker inte jag heller. Nätet har blivit en så integrerad del av min vardag, och mitt liv, att jag inte riktigt kan föreställa mig att vara utan. Just därför känns hoten så personliga. Som om någon gör inbrott hemma, fotar allt, rotar igenom mina saker, lämnar äckliga meddelanden på köksbordet.

Kicki lyssnade på intervjuerna och var inte imponerad.

Hon tyckte inte de sa något nytt.

Det hade hon helt rätt i. Kicki menade att en podd behöver innehålla ett aha, något nytt. Eller så ska den ifrågasätta något. Jag förstår vad hon menar, men jag håller inte med.

En så komplicerad fråga som vårt digitala liv låter sig sällan kokas ner till enkla, konkreta sentenser. Jag tycker det istället handlar om att fundera, grubbla, diskutera, argumentera och reflektera. För detta behövs också ”självklarheterna”.

Den som gjorde starkast intryck på min i Stockholm i november var Erica Baker. Hon slängde ut sin planerade presentation av hur hon varit med och utvecklat slack, och höll ett brandtal för att återta nätet. För henne var det en högst personlig angelägenhet. Som svart och kvinna kände hon sig hotad av DTs överraskande seger i amerikanska presidentvalet. Vi måste välja våra fajter sa hon. Och för mig är nätet något av det viktigaste som finns. Det är mitt hem. Det vill jag försvara.

För några veckor sedan skickar Fredrik Wass en fråga till os som tidigare deltagit i #Blogg100. Han frågar om vi vill vara med igen, och använder som argument att det nu är viktigare är kanske någonsin att stå upp för yttrandefrihet, öppenhet och tolerans. Och att motarbeta fejknyheternas falska världsbild. Jag känner mig kallad och manad. Jag vill också vara med.

Vad betyder nätet för dig?

Johanni

#Blogg100

Mot väggen

Publicerat i reflektion av

zenpodd2Sitter på flygplatsen. Tidig morgon. Allt är upplyst, rent, modernt. Nya resturanger har öppnat, platsen är modern, nutida.

Funderar på vart jag skall sätta mig för en kaffe. Går förbi de öppna platserna. Går till kaféet längst bort, längst in i hörnet. Sätter mig dessutom längst in.

Det känns säkrare så.

Inget händer, och det är inte troligt att det kommer att göra det heller.

Men någonstans bak i hjärnan surrar det. Tänk om. Här och nu.

Det är fint att uttala sig om att inte låta rädslan ta över. Det har den inte gjort heller. Den mesta tiden är allt som förr. Samtidigt. Vi lever i en sån individualiserad tid att också det osannolika får utrymme att växa. Den bubbla som är jag kretsar kring just mig. Som om jag vore världens centrum.

Det finns saker som är fint med det. Att våga ta plats. Att våga höja rösten. Att (åter) säga jag är unik. Du är unik. Massmedia har ersätts av algoritmmedia. Mer än någonsin ser och hör jag bara sånt som intresserar mig, eller handlar om mig, eller har beröring med mig. Den stänger mycket av världen ute. Och det som är ute kan bli hotfullt.

Det krävs bara ett par terrordåd så är hela världen i gungning. Inte så att de skulle kunna rubba, eller ens hota samhället. Det har jag svårt att tro. Det finns för många lager.

Men, i en värld där jag är i centrum känns plötsligt också hoten mer påtagliga. Troll, drev, hatkampanjer och deras logiska slutpunkter våld.

Det är inte samhället som är hotat. Det är jag. Och kanske du.

Så har terror alltid fungerat. Genom att slå på våra osäkerheter, vår sårbaraste punkt. Genom att förgifta tilltron till andra människor. Känslan att vi delar den här planeten, och måste lära oss att leva tillsammans. Därför tror jag inte bubblorna i första hand är skadliga för att de håller oss instängda. Jag tror de är farliga för att de får resten av världen att kännas så farlig.

Och jag kan försäkra för mig själv hur många gånger som helst att allt är bra. Men det där lilla gnagande tvivlet får mig trots det att sätta mig längst in. Mot väggen.

För säkerhets skull.

Hur gör du?

Johanni

Jag brukade gå omkring och fråga folk

Publicerat i reflektion av

img_2764

Funderar på den där lilla frågan om meningen med livet.

Jag brukade gå omkring och fråga folk om de var lyckliga. Eller vad de tyckte att lyckan inehöll. Det kan låta lite pretentiöst, och det var det säkert också, men det utgick från en ärlig nyfikenhet.

Jag har aldrig varit bra på smalltalk. Jag bryr mig inte riktigt om vädret, eller om folk mår bra.

Därför tycker jag sociala tillställningar med människor jag knappt känner alltid varit en pain in the ass. Officiella högtider som nyår eller midsommar skapade också ofta ångest i mig. Mindre så nu för tiden, kanske för att jag lärt mig att inte.

Det kan alltjämt uppstå, ofta oväntat.

Vi är bjudna på fest (det händer inte ofta nu för tiden längre, men ändock ibland). Jag ser fram emot det. Jag tänker att den här gången ska jag bjuda till.

Det är inte mycket som behöver gå snett för att det hela skall gå south. Vi kommer för sent. Nån är aggressiv. Musiken är på för högt. Skitsaker.

Jag blir låst, stum, sluten.

Och det är svårt att ta sig ut ur den dåliga vibben när den startat.

Det går inte alltid så, men alltför ofta.

En kunde ju tro att jag skulle lärt mig behärska situationen vid det här laget. Och ibland går det riktigt bra. Men det är ingen självklarhet.

Det är alltför lätt att rulla in i inkörda hjulspår.

Samma är det med gräl. Samma mönster. Skitsaker.

Roller att spela. Jag hör ju hur ihåliga de är, tomma på det som är viktigt.

Och det är inte bara lyckan som är viktig. När jag gick i tredje klass hade jag ett allvarligt samtal med min lärare. Hon menade på allvar att livet gick ut på att vara lycklig. Och att det var ett val. Jag försvarade dalarna som lika viktiga.

Nu vet jag att hon i mycket hade rätt. Det går att välja olyckan. Att gräma sig, vara avundsjuk, gotta sig i misslyckandet. Men.

Hon hade också fel. Vi styr inte helt över allt i våra liv.

Och det skulle vara fruktansvärt att gå omkring med ett shitgrin dagarna i ända. Långtråkigt helt enkelt.

Ändå.

Det handlar om att ta fajten, tror jag. Att boxas mot demonerna. Acceptera att de vinner ibland.

Acceptera att livet inte innehåller någon grand finale. Det finns ingen slutdestination värd namnet.

Och vara så jävla lycklig som man bara orkar med under tiden.

Förstår du hur jag tänker?

Johanni

 

Bristvaror

Publicerat i Helsingfors, reflektion av

N251300

En våt filt lägger sig över staden, och alla som bor i den. Flygplan mullrar osynliga i närheten. Morgonresan till jobbar går i mörker. Hemresan likaså.

Medpassagerarna på bussen snörvlar, eller sitter nedsjunkna i sina smartnallar.

Nej, finnar är inte ett folk som säger mycket. Det var här SMS uppfanns. För att slippa tala med varann. Nu ärFinland ett av de länder där emojis talas mest. För att slippa uttrycka känslor.

Tycker dy jag överdriver? Spär på stereotyper?

Naturligtvis gör jag det. Jag vill ju att du ska läsa vad jag skriver. Och då är förbättringar lockande. De som gör det svarta svartare. Som blåser under det du redan tror på. Det är inte bara det att vi frivilligt släppt in tankepolisen att bo hyresfritt i våra hjärnor. Det är det att vi inte ens reflekterar över att det är vi som bygger bubblorna, som vi sedan i lugn och ro kan beskylla alla andra för att leva i.

Det är den lätta vägen. At välja att se allt det som passar in i mönstret. Den oregerliga ungdomen. Den surmult tyste finnen. Den överdrivet sociale svensken.

Jo, jag är mitt emellan. Jag är ju med i den idag ganska stora FB-gruppen svenskar i Helsingfors.

Vet inte om jag riktigt hör hemma där, men det är jag å andra sidan inte ensam om.

Där råder en egen jargong.

Om språket.

Kulturen.

Skillnaderna.

Mindre om likheterna. Bristerna i Sverige. Våra egna tillkortakommanden.

Det ger inte lika mycket.

Eller, har jag fel?

Johanni

#Blogg24

Taju

Publicerat i #Blogg24, hipster, reflektion, teater av

pengerkatu

Fredag kväll. Vi tar metron till Sörnäs, och stiger ur i hipsterland. Snålblåsten drar kallt mellan husen. Mörkret har fallit, fast klockan bara är lite över 6. De höga stenhusen i kvarteren vi går igenom är fulla av ljus. Julstjärnor syns här och där, människor som lagar mat, eller just kommit hem. Detta var en gång mina gamla kvarter. Vi går längs Pengergatan, som är mörk. Förbi huset där jag bodde för så många år sedan. I ett annat liv. Den lilla ettan som blev skådeplatsen för en återförening, då min far kom med en flaska konjak och vi satt uppe hela halva natten. Svart Renault. Vi går en liten bit till och kommer fram till teatern. Här har jag inte heller varit på över 20 år. Den lilla privatteatern är nu en del av Helsingfors stadsteater. Vi skall se pjäsen Taju, om konstnären Tyko Sallinens dotter.

Scenrummet är avlångt och smalt. Scenen är halverad på längden, mitt igenom den går en rad med pelare och draperier.

Vi är inte särskilt många här.

Föreställningen börjar. Ett piano dras fram och tillbaka över scenen och utgör ett återkommande ackompanjemang. Scener staplas på varandra, minnesfragment, Tajus samtal med sin döde far, mannen hon hatar, är rädd för, och vill bli älskad av.

Det tar inte länge förrän jag suckar. Detta är kostymdrama, där spelet känns klumpigt och ojämnt. Regin är inkonsekvent, som när någon har svårt att bestämma sig. Vissa ögonblick känns, sedan kommer mera pianoklink och jag undrar hur länge det skall hålla på.

Jag känner mig lite skyldig. De gör säkert sitt bästa. Berättelsen är tragisk och kunde bra vara underlag för en vass föreställning, ett berörande porträtt, en smärtsam uppgörelse. Jag är ledsen att inte fler går på teater, men känner på samma gång att jag inte vill vara där. Det är lite samma känsla som vid en middag dit du går av pliktkänsla. Du övar dig i small talk, maten är halvgod, du har ingen lust att dricka dig full, och du undrar när du kan gå hem. Det är på låtsas, inte på riktigt.

Den här föreställningen är också på låtsas. De larmar och gör sig till, men det är ingen hemma.

Och jag blir beklämd. Tycker synd om dem. Och om mig själv. Och så skäms jag, eftersom de ju som sagt säkert gör sitt bästa.

Mitt i allt detta stannar skådespelet upp. En av skådisarna tittar ut i publiken och säger poikki.

Lamporna tänds. Folk reser sig upp.

En äldre kvinna har tuppat av på sjätte raden. Hon ser helt död ut. Folk blir förvirrade, osäkra. Vaktmästaren kommer. Någon uppmanar oss att ringa 112. En i publiken har så illa att vara att hen snabbt går ut ur salongen. Vi andra står där, osäkra på vad vi skall göra nu. Minerna är bekymrade. Så hjälplös man är. Så skört allting är. Är detta slutet för henne?

Johanni

#Blogg24

Om jag tänker efter

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

IMG_2517Vaknar lite långsamt. Hör fåglarna kvittra. Men inget vågskvalp. Då är det ännu en vindstilla dag. Solskuggor leker på väggen, ett flytande, levande, gungande mönster.

Jag lever ännu i en värld där fåglar kvittrar, Storbritannien är en del av EU, lön kommer på kontot varje månad. Vattnet har värmts upp snabbt, trots att dagarna inte är alltför varma.

Mygg och knott svärmar och påminner om att varje ros har törnen.

TVn är full av fotboll, varje match innehåller drama och spänning.

Det kan egentligen inte bli bättre.

Om jag tänker efter.