Taju

pengerkatu

Fredag kväll. Vi tar metron till Sörnäs, och stiger ur i hipsterland. Snålblåsten drar kallt mellan husen. Mörkret har fallit, fast klockan bara är lite över 6. De höga stenhusen i kvarteren vi går igenom är fulla av ljus. Julstjärnor syns här och där, människor som lagar mat, eller just kommit hem. Detta var en gång mina gamla kvarter. Vi går längs Pengergatan, som är mörk. Förbi huset där jag bodde för så många år sedan. I ett annat liv. Den lilla ettan som blev skådeplatsen för en återförening, då min far kom med en flaska konjak och vi satt uppe hela halva natten. Svart Renault. Vi går en liten bit till och kommer fram till teatern. Här har jag inte heller varit på över 20 år. Den lilla privatteatern är nu en del av Helsingfors stadsteater. Vi skall se pjäsen Taju, om konstnären Tyko Sallinens dotter.

Scenrummet är avlångt och smalt. Scenen är halverad på längden, mitt igenom den går en rad med pelare och draperier.

Vi är inte särskilt många här.

Föreställningen börjar. Ett piano dras fram och tillbaka över scenen och utgör ett återkommande ackompanjemang. Scener staplas på varandra, minnesfragment, Tajus samtal med sin döde far, mannen hon hatar, är rädd för, och vill bli älskad av.

Det tar inte länge förrän jag suckar. Detta är kostymdrama, där spelet känns klumpigt och ojämnt. Regin är inkonsekvent, som när någon har svårt att bestämma sig. Vissa ögonblick känns, sedan kommer mera pianoklink och jag undrar hur länge det skall hålla på.

Jag känner mig lite skyldig. De gör säkert sitt bästa. Berättelsen är tragisk och kunde bra vara underlag för en vass föreställning, ett berörande porträtt, en smärtsam uppgörelse. Jag är ledsen att inte fler går på teater, men känner på samma gång att jag inte vill vara där. Det är lite samma känsla som vid en middag dit du går av pliktkänsla. Du övar dig i small talk, maten är halvgod, du har ingen lust att dricka dig full, och du undrar när du kan gå hem. Det är på låtsas, inte på riktigt.

Den här föreställningen är också på låtsas. De larmar och gör sig till, men det är ingen hemma.

Och jag blir beklämd. Tycker synd om dem. Och om mig själv. Och så skäms jag, eftersom de ju som sagt säkert gör sitt bästa.

Mitt i allt detta stannar skådespelet upp. En av skådisarna tittar ut i publiken och säger poikki.

Lamporna tänds. Folk reser sig upp.

En äldre kvinna har tuppat av på sjätte raden. Hon ser helt död ut. Folk blir förvirrade, osäkra. Vaktmästaren kommer. Någon uppmanar oss att ringa 112. En i publiken har så illa att vara att hen snabbt går ut ur salongen. Vi andra står där, osäkra på vad vi skall göra nu. Minerna är bekymrade. Så hjälplös man är. Så skört allting är. Är detta slutet för henne?

Johanni

#Blogg24

Om jag tänker efter

IMG_2517Vaknar lite långsamt. Hör fåglarna kvittra. Men inget vågskvalp. Då är det ännu en vindstilla dag. Solskuggor leker på väggen, ett flytande, levande, gungande mönster.

Jag lever ännu i en värld där fåglar kvittrar, Storbritannien är en del av EU, lön kommer på kontot varje månad. Vattnet har värmts upp snabbt, trots att dagarna inte är alltför varma.

Mygg och knott svärmar och påminner om att varje ros har törnen.

TVn är full av fotboll, varje match innehåller drama och spänning.

Det kan egentligen inte bli bättre.

Om jag tänker efter.

Den blåa gränsen

leendet-1

Nej jag vet. Vi är inte riktigt där ännu. Vi väntar. Väntar som på herr Godot. Väntan testar våra gränser. Väntan håller oss vid liv. Den visar oss vilka vi verkligen är. Vad vi är gjorda av.

För, precis som herr Godot aldrig kommer, men ändå är metafysiskt närvarande, kan vi se, men inte röra framtiden. Vi har den inne i oss. Den lever mitt ibland oss. Det är bara en tunn skiljelinje emellan. Och den gör hela skillnaden.

Vi kan dansa, vi kan skrika, vi kan supa. Skiljelinjens blåa streck kvarstår.

Vi mäter oss mot den, prövar dess hållfasthet. Den är, hittills, absolut.

Det borde göra oss lugnare, borde lära oss tålamod.

Istället lurar stressen i vassen. Alla ouppfyllda löften. Dessa besvikna jular då fel saker kom. Politikern som inte höll måttet, föll för frestelsen.

Dessa dopade idrottsbusar.

De fyller vår tid, gör målet grumligt. Får oss att tappa fokus.

Och linjen glider undan.

Den som verkligen betyder något.

Intalar vi oss.

Skriver vi stolt i våra blogginlägg.

Basunerar vi från bastionerna.

Vintern kommer.

Den långa sommaren är över.

Alla våra farhågor besannas.

Jag fick en hjärna.

Och med den lever jag.

När solen skiner

sommar2016

Egentligen tror jag vi människor är rätt enkla. Solen skiner från en blå himmel, och det är som om den aldrig gjort något annat. Det går inte att tänka sig att det skall komma en storm. Fåglar kvittrar, sjön ligger spegelblank. När det stormar går det inte att tänka sig att solen snart tittar fram, att sjön ligger spegelblank och att himlen är blå.

Trots allt är vi djur. Och naturen har ett sätt att påverka oss, att dominera oss, som vi kanske inte alltid vidkänner.

Vi lever, på gott och ont, i ögonblicket. Trots all vår utveckling, vår utbildning, vårt samhällsbygge. Trots all vår kunskap, våra hjärnor, vårt språk. Där nere i oss finns djuret.

Och det reagerar instinktivt.

Det är lätt att förledas att tro att vi är individer. Vi beter oss, tänker och reagerar som de flockdjur vi är. När någon signalerar fara reser sig nackhåren.

Därför är vi lättpåverkbara.

Det vet alla troll.

Där spelar sanningen ingen roll. Där härskar tvivlet.

I den världen är det alltid storm. Det finns inget annat.

Denna position kallar sig realister. På finskan säger man ibland inhorealistit.

Då gillar jag mera när solen skiner.

När världen innehåller möjligheter.

När fåglarna kvittrar, och en storm är något som rensar luften, inte raserar huset.

Kalla mig gärna naiv.

Jag är hundra gånger hellre naiv är destruktiv klag- och hotmaskin.

För det är också sant att vi skapar vår egen verklighet. Vi bygger aktivt upp delar av den. Det är detta som kallas bubbla.

Det bästa som kan hända klag- och hotmaskinen är en olycka, ett sammanbrott, ett brott. Då berättigas alla klagoropen. Då behöver inget bemötas, behandlas, byggas.

Den som klagar bygger inte.

Den är förnärmad över världens tillstånd.

Jag vill hellre bygga.

Hur är det med dig?

Jagadator

Untitled
Du vet hur det är. Knappt har man hunnit öppna paketet med den nya datorn/telefonen/pekplattan förrän den är föråldrad.

Vi lever i snabbhet.

Så har det varit länge, nästa förlovade pryl har funnits bakom hörnet i tjugo år nu.

Jag kommer ihåg att jag skrev år 1993 att det blir året då internet slår igenom i Finland. Sen dess har många bitströmmar flutit mellan reläerna.

Det verkar inte finnas nån gräns för hur mycket minne, processorkraft, 3d-rendering osv vi tycker oss behöva. Jag vill inte på något sätt vrida utvecklingen tillbaka, många saker har verkligen blivit mycket bättre. Men, finns det ingen hejd på farten?

Detta betyder mycket pengar för it-företagen, både de som gör hårdvara och de som gör mjukvara. De har naturligtvis inget intresse av att sänka farten, tvärtom.

Vi har gått från ekonomiska cykler på ettårsbasis till kvartalsekonomi, från kvartal till dagliga rapporter, och säkert går det att sänka intervallet ytterligare, kanske ända ner till realtid.

Jag ser ett stadigt flöde av produkter, tjänster och pidutter strömma förbi. De är lockande.

Kanske är just den produkten en lifechanger.

Eller så den.

Det är utmanande nog att hänga med som privatperson.

Ännu värre är det för våra skolor, institut och föreningar. Knappt har man skaffat smartboards och så är de redan lite passé.

Just har alla maskinerna fått win 10, och så vill kursdeltagarna ha undervisning i nästa operativsystem. För att hänga med i tiden borde man ju dessutom erbjuda kurs i IPAD Pro, Android-plattor, smartphones osv.

Detta är oundvikligt. Utvecklingen föder sig själv, och ”eftersom alla andra” använder senaste versionen måste man själv också göra det, för att vara kompatibel. Våra datalärare är utsatta för en hård press. Samtidigt är det ont om pengar.

Många sätter sitt hopp till BYOD. Hittills har datastödstjänster, nätverksstruktur och annan support legat på institutens ansvar, och varit en ganska stor utmaning. Om BYOD (Bring Your Own Device) slår igenom är det plötsligt vars och ens eget ansvar att maskinen fungerar. Lärarna kan åter börja fokusera på innehållet. Förutom att de lärande förstås fortfarande behöver stöd och konkret handledning när deras apparater inte fungerar…visst kan jag som lärare säga att det är inte mitt problem, men det vet både du och jag att det inte är en särskilt fungerande strategi.

Så var ska det hela sluta? Om vi far längst fram på informationens motorväg riskerar vi att köra in i dyra återvändsgränder (risken alla early adopters tar). Far vi längst bak kommer ingen att vilja ha våra tjänster, eftersom vi talar om gårdagen. Återstår då att ligga nånstans i mitten? Och då frågar jag mig, hur kul&inspirerande är det?

Vad tycker du?

Livsreformer

monsterfonsterAtt bryta ett mönster. Inte så lätt. Mönstren är invanda. Trygga. en del av oss själva. Och vad finns där, utanför ramen? Osäkerhet. Risken att bli sårad. Att ha fel. Att misslyckas.

Varför vilja gå dit, när värmen här räcker till så bra?

Varför ändra sig?

Vi lever i och med ständig förändring. Den som inte förändras dör, säger vi lite slarvigt.

Den som förändrar dör också.

Vi skapar positiva konnotationer till förändring. Vi kallar det inte entropp, vi kallar det möjligheter. Reformer.

Gud vad många reformer jag levt igenom redan. Man kunde bli trött för mindre. Förändringar görs alltid med samma motivation. För att effektivera och förbättra. Men, förändringen är alltid temporär. Sedan kommer näste våg. Och nästa.

Det är svårt att hantera, så det talar vi inte så mycket om. Istället säger vi att nu skall saker göras annorlunda, och då blir allt så mycket bättre.

Vi säger inte sanningen. Att inget nånsin blir klart. Att det inte kan bli klart.

Visst, vi kanske upprepar det till synes så fyndiga påståendet att det är resan som är målet. Och ändå tror vi att vi mångång är framme. Att alla dessa reformer, förändringar och försakelser skall leda till någon slags belöning. Lön för våra mödor.

Well, wake up kid. Det är inte världen vi lever i.

Om vi skall bryta mönster skall det inte vara med förväntan att få en belöning.

Om vi skall bryta mönster skall det vara för att en liten bit osäkerhet, en liten chansning, får oss att känna oss levande.

Där inte allt är förutbestämt, där inte allt är säkert och tryggt. Där finns livet. monsterfonster

Det klasslösa samhället

Bild132

Utanför rummet går tiden. Obekymrat, nästan likgiltigt. Det vore frestande att säga att tiden är den store demokraten. Att inför tiden är vi alla lika.

Men det är inte sant.

De som jobbat i saltgruvorna stupar långt före de som tillbringat livet på cocktail-terassen.

I en epok då teknik inte längre är exklusivt, då bostadslösa har smarttelefoner (men inga bostäder), då är det lätt att tro att klasskillnaderna upphävts. Där läs- och skrivkunskaper för ett par hundra år sedan utgjorde skiljelinjen mellan rik och fattig var det i min barndom snarast tillgången till prylar som fungerade gräns.

I masstillverkningens tid är det inte längre så.

När den grupp som gärna trodde på teknikens hjälpande kraft ännu dominerade vår offentliga debatt målades bilder av ett slags paradis upp. Slut med de tunga jobben, slut med bristen på mat och vatten. Marknadsekonomin kommer att skapa ett välfärdssamhälle för alla. Nya, smarta, energiformer kommer att bli allmänt tillgängliga, de räddar miljön och är inte längre en central orsak till väpnade konflikter.

Globalt sett har fattigdomen minskat. Livslängden ökat. Är vi alltså på väg åt rätt håll?

Inte riktigt.

Mat på bordet är jätteviktigt, men utan social rättvisa kommer du alltid att vara beroende av andras välvilja, eller av de nyckfulla marknadskrafterna. Maten mättar dig idag, men innehåller inga garantier om morgondagen.

I mångt och mycket har frågan om klass försvunnit ur den offentliga diskursen. Har vi lyckats utjämna skillnaderna? Inte alls.

Det visar sig att klassamhället lever och har hälsan, men är inte lika synligt längre.

Ungefär litegrann som i Kina, världens största kapitalistiska stat. Ett imperium som inte briljerar i öppenhet, medbestämmande, miljöansvar. Ett land där eliten lyckats överleva sitt eget system, och flyttat in i ett nytt.

Vårt ekonomiska system är inte i sig en garanti för demokrati.

Vårt relativa välstånd, tillgången till mat, vatten och teknik, är inte i sig en slutdestination, så länge ojämlikheten består. Frågan är om någon ser den längre, om någon gör något längre. Eller om vi blivit tillfreds med att det i alla fall blivit bättre än förr.

Av minnen skall landet byggas

IMG_2402Jag ser ut över sjön. Solen glittrar i vågorna som slår mot stranden. Det är ett ljud jag hört i snart 50 år. Vågorna, strandklippan, fågelkvittret, skogen bakom huset. Det är min barndoms somrar. Något som inte går att köpa för pengar.

Här ser allt likadant ut. Det är bara jag som förändrats. Som åldrats.

Mitt förhållande är kluvet.

Jag njuter av att vara här.

Jag har alltid haft mardrömmar om detta ställe.

Om att det försvinner, brinner upp, säljs. Om att hela bygden blir en turistfälla, eller ett industriområde. Om reguljär lasttrafik på sjön. Om en död sjö, drabbad av miljögifter. I mina drömmar har jag sett detta gå åt skogen otaliga gånger.

När jag var liten såg rädslorna annorlunda ut. Då såg jag alltid vargarna komma runt hörnet och hinna ikapp mig från kvällskissandet.

Det var en djurisk, djupt liggande skräck.

För att kunna vara här måste jag släppa stället. Jag måste kunna lämna det bakom mig, för att slappna av tillräckligt, så att jag kan njuta av att vara här igen.

Det kom en många års paus, mycket beroende på det vanligaste av alla orsaker. Bråk i släkten.

Det har gått över. Situationen har löst sig.

Här sitter jag igen.

Jag och hunden.

Jag ser platsen med andra ögon nu. Länge var det en fristad, mitt eget Finland. Nu är det en plats som behöver omvårdnad. Taket blev bytt, en skorsten lagad. Nu behöver brädfordring bytas ut, fönster ersättas, verandan göras om.

Det finns en lång lista, och inte särskilt mycket pengar. På gott och ont är det samtidigt hela släktens ansvar.

Att komma överens är inte alltid lätt.

Flyttfåglar skymtar på andra sidan sjön, ett v-streck. De är för långt borta för att jag ska kunna se vad de är.

Vår nyaste fågelholk har äntligen fått invånare, ett livligt flugsnapparpar. Förra året stod holken tom.

Bakom huset uppe i skogen kuttrar skogduvor.

Någonstans hoar göken.

Det är fortfarande en idyll. Jag känner ingen stress här. Minnen, dofter och smaker avleder uppmärksamheten.

Alla som har, eller har haft, ett sommarställe, vet vad jag menar.

Jag sitter i gula rummet och gör upp långa listor. På allt som borde göras. På allt som måste göras.

Det är lugnande. Det är så konkret.

När det blir tråkigt tar vi en promenad, hunden och jag.

Sedan räfsar jag lite löv, fixar med gasgrillen. Funderar på vart nästa två fågelholkar skall sättas upp. Undrar lojt om det vore skönt med en bastu. Tänker att vattnet är för kallt ännu.

Äter lunch.

Lyssnar på kluckade vågor.

Tar en siesta.

Vaknar av fågelkvitter och en gnällande hund. Den vill något, oklart vad.

Är jag som inflyttad från Sverige utan rötter i Finland? Är det därför jag har ett så ambivalent förhållande till sommarstugan?

Kanske.

Samtidigt är det en nostalgisk och lite naiv tanke om det enkla livet. Landet som en söndagstillvaro, sova länge, äta, samtala, simma, läsa.

Inte så många måsten.

Jag läser i tidningen om en oro att de som växer upp fastvuxna i skärmar kommer att ha svårt med sitt förhållande till naturen. De känner den inte, vilket gör det svårare för dem att försvara den, att förvalta den. Det sägs att Finland har en enorm sommarstugebas som förfaller, där nya generationer inte vill ta över. De ser inte charmen eller tjusningen med landet.

Så är det kanske.

Samtidigt. Det har funnits tider då jag tänkte på allt annat. Resa, upptäcka, undersöka, jobba. Nyfiken är jag fortfarande. Samtidigt trivs jag här. Just här, just nu.

Jag kommer hit. Jag tar hand om stället, så gott jag kan. När familjen vill komma med är de alltid välkomna. När de inte vill eller hinner far jag själv. Just nu är det möjligt.

Det gäller att ta vara på chanserna.

Entropi

Entropi 07

Så, vi har kommit så här långt. Vi har tagit oss ut ur skogen, ner från träden. Vi har bytt en grotta mot två andra. Vi har tid över för reflektion, konst, och varandra. Tiden då vi frös är över. Tiden då vi var middagsmål är över. Den gula lägerelden har ersatts av en blåflimrande. Vi är inte längre isolerade. Det du vill ha är inte bort från mig. Egentligen räcker det till och blir över. Aldrig har så många haft det så bra som nu.

Nu står vi på höjden av vår kultur. Härifrån bär det av nedåt. Liksom otaliga civilisationer före oss tror vi att just vi står utanför tiden. Att det som nu finns kommer att bestå.

Om något är säkert, om vi ska lära något av historien är det just detta. Ingenting består.

Den som påstår något annat ljuger, eller förstår inte bättre.

Vi har skapat ett samhälle i spinn. Beståndsdelarna som bidrar till sönderfallet finns runt omkring oss.

Det är inte (är det någonsin?) ett yttre hot. Samhällen faller sönder inifrån. De fräts upp. De äts upp, när de på toppen blir alltför giriga, eller alltför arroganta.

Undergången kan fördröjas, genom att rikta uppmärksamheten åt annat håll. Det kan ge lite andrum. Jag vet inte om rytmen med civilisationers födelse, uppgång och fall följer någon slags naturlagar. Det vore konstigt, eftersom samhällen är sociala konstruktioner. Något vi själva har skapat, och kan påverka.

Kanske är det något som finns inne i oss. Ett skapande genom destruktion.

Vi har kommit så här långt.

Vi kommer inte mycket längre.

Lugn tyngd

Untitled

Det finns ett lugn som infinner sig, ungefär en gång om dagen. Ofta ganska sent på kvällen. Ute har mörkret fallit. Takten är lugnare. Det är ett lugn som liknar känslan av att komma ikapp. Ungefär som andra andningen när man springer eller simmar. Kroppen och själen berör varandra. Dagens tunga och stressfyllda värv blir till en känsla av förnöjsamhet. Vet du vad jag menar? Som att kroppen är trött och du har gjort ett anständigt dagsverke.

Annars är mitt jobb för det mesta immateriellt och därmed osynligt. Stressen kan bli en ovana som det är svårt att göra sig av med. Kanske är det en del av själva definitionen på en ovana. Att den hakar sig fast, och du vet att du inte borde, men…

Tyngden i kroppen är en påminnelse om det fysiska rummet.

Lugnet sprider sig som någonting varmt längs nervbanorna. Det återställer, reparerar och bygger upp. Något behagligt pumpas också ut i blodet, gör mig leende.

I ett tillstånd av nästan olidlig lätthet är påminnelser som denna just så bra, och så viktiga.

För, vi lever inte av tanken allena.

Johanni

#Blogg100