Kategoriarkiv: reflektion

Samma samma olika

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

Untitled

Jag har varit här förut. Sett detta rum. Smakat på denna biff. Känt doften av No5. Jag har hört sorlets förväntan, sett blickarna som utväxlats, pilsnabba budskap i en ögonblinkning.

Ändå är jag här för första gången.

Det är inte mitt minne som sviker. Det är bara livets repetitiva karaktär. Vi gör saker om och om igen. Ofta utan att reflektera. Instinktivt.

Och varje gång nästan på samma sätt. Favoritplatsen på bussen. De kulturella referenserna när jag ser en film. Reflektionerna kring mina egna minnen när någon kulturgrej påverkar mig.

Jag skapar och återskapar hela tiden mig själv. I varje givet ögonblick. Jag formar och omformar minnen. Och hela tiden andas jag, denna den mest repetitiva av livsuppehållande omedvetna åtgärder.

Det går lätt rutin i det. Som gör att jag missar hur oerhört häftigt det egentligen är. Att leva.

Alla dessa vändor i bassängen. De kan synas identiska. Men det är de inte. Varje givet ögonblick bär på sin egen berättelse. Varje dag är jag ny.

Fast jag känner mig gammal.

Och återberättad.

Johanni

#Blogg100

En stund är allt bra

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

IMG_2040Det har kommit lite vårkänslor i luften. En ny början. Som omväxling har löpsedlarna inte våld eller rasistiska uttalanden, utan handlar om hela vanliga kändisar som druckit för mycket eller gjort bort sig på något annat sätt. Jag trodde aldrig jag skulle längta efter skvallernytt, men efter det senaste årets löpsedlar känns det både välkommet och lugnande.
Det är så mycket näthat, gatupatruller, hot, nedskärningar, självmordsbombare och bakåtsträvande att vem som helst blir matt. Om det inte är miljöförstöringen som tar kål på oss, om vi överlever klimatförändringarna, ja då är det inre stridigheter som avslutar jobbet.
När vi hade folkomröstning om EU var jag emot vad jag då uppfattade som ett försök att skapa europas förenta stater. Senare har jag sett på EU-projektet som ett försök att göra gott, med en rejäl dos naivitet, makthunger och klumpighet som hinder. EU är, eller försöker vara, the good guy. I förhandlingar med betydligt ondare statsbildningar framstår EU som ett mer sansat alternativ. Trots sina brister känns EU så mycket bättre än alternativen.
Fram till nu har det verkat som om EUs största hot kommit utifrån. Nu har allt förändrats. Strukturen svajar betänkligt. Och svajandes kommer från länder som Polen och Ungern. Länder som ville bryta sig fria från sin östblockshistoria och alliera sig med ”väst”.
Det tog en generation, knappt, innan pendels svängde igen. Extrem nationalism, rasism och xenofobi slår nu igenom, i bjärt kontrast till de EU-regler och överenskommelser länderna bekänt sig då de skrev under avtalen.
Det är en ödets ironi att de östeuropeiska länder som EU skulle ”hjälpa” nu blir trojanska hästar inuti unionen.
Förra årets flyktingsituation är, enligt många, en vattendelare som urholkar EUs kärna. Som visar var vi egentligen står. Och det är sant att flyktingfrågan väckt nationalism till liv i många EU-länder.
Men det är Ungern och Polen som genomför lagförändringarna som kan få mycket mer långgående konsekvenser.
Så skiner solen fram emellan träden. Koltrasten sjunger så vackert på vår gård.
Sent på kvällen tar vi oss till Tavastia. Där är det revolution. Bob Hund kärleksbombar oss fullständigt. Så mycket positiv energi, på full volym. Konserten är kort, alldeles för kort. Men för en liten stund känns världen normal igen. Allt känns bra. Det finns kärlek, det som är vackert, och det som gör livet värt att leva.
En stund är allt bra.

Johanni
#Blogg100

Drivkraft

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

Untitled

Det är sent, jag är trött. En lång arbetsdag är nästan över. Konflikterna hemma har hanterats någorlunda. Nästan alla ligger i olika hörn av lägenheten och snarkar.

Jag borde gå och sova, imorgon är också en lång dag.

Men jag måste skriva.

Jag är ju med i #Blogg100-utmaningen, för tredje året i rad.

Och jag vill skriva. Funderar på ämnen. Internationella kvinnodagen ligger högt på listan under dagen. Men sedan läser jag twitter och tappar sugen. Mycket har redan sagts.

Real Madrids promenadseger hemma mot Roma hinner jag också fundera på, men känner att jag inte har så mycket att tillföra där heller. Helst vill jag ju bjuda på en ny vinkling, en alternativ insikt, eller något sånt.

Så, vad är det som driver mig att skriva? Varför försöker jag lära mig nya saker? Blir man aldrig ”färdig”?

Jag kan bara svara för mig själv. Jag drivs av nyfikenhet. Av att öppna nästa dörr, få en ny insikt, utbyta en åsikt. Jag vill aldrig bli färdig.

Nyfikenheten är en stark drivkraft. Jag hoppas jag för behålla den. Den får mig att orka när jag egentligen inte gör det längre. För hur länge till, det har jag ingen aning om. Just här, just nu, är den i alla fall påtaglig. Den är mitt stöd men också min piska.

För visst är jag lika lat som många andra. Jag väntar till deadlinens sista minut. Ibland lite längre. Jag tar på mig mer än jag klarar av, och är därför nästan alltid lite försenad. Todo-listan fylls alltid på minst lika fort som den bockas av. Nya saker dyker ständigt upp.

Fast jag levererar. Jag vill fortfarande mycket. Det verkar inte ändras med åren. Mycket annat gör det. Jag har mindre tålamod med strunt, det känner jag tydligt. Och jag känner att mycket är meningslöst. I ett tillräckligt stort perspektiv är naturligtvis allt meningslöst.

Det kan låta svart, men det finns åtminstone en bra sak med den insikten. Och det är att inte tro att det jag gör spelar så himla stor roll. Det är inte utan mening om jag gör dem eller inte, men på samma gång är jag inte heller jordens medelpunkt. Har jag trott det då? Jo, i svaga stunder då jag jobbat extra mycket har nog tanken smugit sig in. Jag är Någon. Jag gör Viktiga Saker. Sådana Som Spelar Roll. Insikten att vår tid på jorden är så kort är också insikten om sakers proportioner. Det har jag tänkt på, när jag reflekterar över mitt åldrande.

Vad är din drivkraft?

Johanni

#Blogg100