Nej jag vet. Vi är inte riktigt där ännu. Vi väntar. Väntar som på herr Godot. Väntan testar våra gränser. Väntan håller oss vid liv. Den visar oss vilka vi verkligen är. Vad vi är gjorda av.

För, precis som herr Godot aldrig kommer, men ändå är metafysiskt närvarande, kan vi se, men inte röra framtiden. Vi har den inne i oss. Den lever mitt ibland oss. Det är bara en tunn skiljelinje emellan. Och den gör hela skillnaden.

Vi kan dansa, vi kan skrika, vi kan supa. Skiljelinjens blåa streck kvarstår.

Vi mäter oss mot den, prövar dess hållfasthet. Den är, hittills, absolut.

Det borde göra oss lugnare, borde lära oss tålamod.

Istället lurar stressen i vassen. Alla ouppfyllda löften. Dessa besvikna jular då fel saker kom. Politikern som inte höll måttet, föll för frestelsen.

Dessa dopade idrottsbusar.

De fyller vår tid, gör målet grumligt. Får oss att tappa fokus.

Och linjen glider undan.

Den som verkligen betyder något.

Intalar vi oss.

Skriver vi stolt i våra blogginlägg.

Basunerar vi från bastionerna.

Vintern kommer.

Den långa sommaren är över.

Alla våra farhågor besannas.

Jag fick en hjärna.

Och med den lever jag.

Egentligen tror jag vi människor är rätt enkla. Solen skiner från en blå himmel, och det är som om den aldrig gjort något annat. Det går inte att tänka sig att det skall komma en storm. Fåglar kvittrar, sjön ligger spegelblank. När det stormar går det inte att tänka sig att solen snart tittar fram, att sjön ligger spegelblank och att himlen är blå.

Trots allt är vi djur. Och naturen har ett sätt att påverka oss, att dominera oss, som vi kanske inte alltid vidkänner.

Vi lever, på gott och ont, i ögonblicket. Trots all vår utveckling, vår utbildning, vårt samhällsbygge. Trots all vår kunskap, våra hjärnor, vårt språk. Där nere i oss finns djuret.

Och det reagerar instinktivt.

Det är lätt att förledas att tro att vi är individer. Vi beter oss, tänker och reagerar som de flockdjur vi är. När någon signalerar fara reser sig nackhåren.

Därför är vi lättpåverkbara.

Det vet alla troll.

Där spelar sanningen ingen roll. Där härskar tvivlet.

I den världen är det alltid storm. Det finns inget annat.

Denna position kallar sig realister. På finskan säger man ibland inhorealistit.

Då gillar jag mera när solen skiner.

När världen innehåller möjligheter.

När fåglarna kvittrar, och en storm är något som rensar luften, inte raserar huset.

Kalla mig gärna naiv.

Jag är hundra gånger hellre naiv är destruktiv klag- och hotmaskin.

För det är också sant att vi skapar vår egen verklighet. Vi bygger aktivt upp delar av den. Det är detta som kallas bubbla.

Det bästa som kan hända klag- och hotmaskinen är en olycka, ett sammanbrott, ett brott. Då berättigas alla klagoropen. Då behöver inget bemötas, behandlas, byggas.

Den som klagar bygger inte.

Den är förnärmad över världens tillstånd.

Jag vill hellre bygga.

Hur är det med dig?

Att bryta ett mönster. Inte så lätt. Mönstren är invanda. Trygga. en del av oss själva. Och vad finns där, utanför ramen? Osäkerhet. Risken att bli sårad. Att ha fel. Att misslyckas.

Varför vilja gå dit, när värmen här räcker till så bra?

Varför ändra sig?

Vi lever i och med ständig förändring. Den som inte förändras dör, säger vi lite slarvigt.

Den som förändrar dör också.

Vi skapar positiva konnotationer till förändring. Vi kallar det inte entropp, vi kallar det möjligheter. Reformer.

Gud vad många reformer jag levt igenom redan. Man kunde bli trött för mindre. Förändringar görs alltid med samma motivation. För att effektivera och förbättra. Men, förändringen är alltid temporär. Sedan kommer näste våg. Och nästa.

Det är svårt att hantera, så det talar vi inte så mycket om. Istället säger vi att nu skall saker göras annorlunda, och då blir allt så mycket bättre.

Vi säger inte sanningen. Att inget nånsin blir klart. Att det inte kan bli klart.

Visst, vi kanske upprepar det till synes så fyndiga påståendet att det är resan som är målet. Och ändå tror vi att vi mångång är framme. Att alla dessa reformer, förändringar och försakelser skall leda till någon slags belöning. Lön för våra mödor.

Well, wake up kid. Det är inte världen vi lever i.

Om vi skall bryta mönster skall det inte vara med förväntan att få en belöning.

Om vi skall bryta mönster skall det vara för att en liten bit osäkerhet, en liten chansning, får oss att känna oss levande.

Där inte allt är förutbestämt, där inte allt är säkert och tryggt. Där finns livet.

Så, vi har kommit så här långt. Vi har tagit oss ut ur skogen, ner från träden. Vi har bytt en grotta mot två andra. Vi har tid över för reflektion, konst, och varandra. Tiden då vi frös är över. Tiden då vi var middagsmål är över. Den gula lägerelden har ersatts av en blåflimrande. Vi är inte längre isolerade. Det du vill ha är inte bort från mig. Egentligen räcker det till och blir över. Aldrig har så många haft det så bra som nu.

Nu står vi på höjden av vår kultur. Härifrån bär det av nedåt. Liksom otaliga civilisationer före oss tror vi att just vi står utanför tiden. Att det som nu finns kommer att bestå.

Om något är säkert, om vi ska lära något av historien är det just detta. Ingenting består.

Den som påstår något annat ljuger, eller förstår inte bättre.

Vi har skapat ett samhälle i spinn. Beståndsdelarna som bidrar till sönderfallet finns runt omkring oss.

Det är inte (är det någonsin?) ett yttre hot. Samhällen faller sönder inifrån. De fräts upp. De äts upp, när de på toppen blir alltför giriga, eller alltför arroganta.

Undergången kan fördröjas, genom att rikta uppmärksamheten åt annat håll. Det kan ge lite andrum. Jag vet inte om rytmen med civilisationers födelse, uppgång och fall följer någon slags naturlagar. Det vore konstigt, eftersom samhällen är sociala konstruktioner. Något vi själva har skapat, och kan påverka.

Kanske är det något som finns inne i oss. Ett skapande genom destruktion.

Vi har kommit så här långt.

Vi kommer inte mycket längre.

Det finns ett lugn som infinner sig, ungefär en gång om dagen. Ofta ganska sent på kvällen. Ute har mörkret fallit. Takten är lugnare. Det är ett lugn som liknar känslan av att komma ikapp. Ungefär som andra andningen när man springer eller simmar. Kroppen och själen berör varandra. Dagens tunga och stressfyllda värv blir till en känsla av förnöjsamhet. Vet du vad jag menar? Som att kroppen är trött och du har gjort ett anständigt dagsverke.

Annars är mitt jobb för det mesta immateriellt och därmed osynligt. Stressen kan bli en ovana som det är svårt att göra sig av med. Kanske är det en del av själva definitionen på en ovana. Att den hakar sig fast, och du vet att du inte borde, men…

Tyngden i kroppen är en påminnelse om det fysiska rummet.

Lugnet sprider sig som någonting varmt längs nervbanorna. Det återställer, reparerar och bygger upp. Något behagligt pumpas också ut i blodet, gör mig leende.

I ett tillstånd av nästan olidlig lätthet är påminnelser som denna just så bra, och så viktiga.

För, vi lever inte av tanken allena.

Johanni

#Blogg100